Bilden vi försökt g(l)ömma
Tomt... Manfred har gått till Elysion.
Att minnas en smula
Så många saker som jag glömt att berätta. Så många saker jag knappt minns längre. Ändå en Elton lika levande som alltid. Jag vet att du stryker förbi och tittar till oss, min vackre vite! Vi älskar dig, precis lika mycket som förr!
/Mamma
Farväl mina vänner
Manfred:
Jag vill säga farväl, medan jag ännu har en röst. Jag blir svagare och svagare för varje dag som förflyter. Livet far ifrån mig. Jag är en gammal och bruten råttman och inga mediciner i världen stoppar det som kallas åldrande. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, men jag blev gammal utan att jag hann märka det. Saker går långsamt och det är mer arbetsamt än vanligt att klättra. Det är som om min kropp inte vill lyda.
Jag har sett tecknen hos andra. De leder mot slutet. Visst låter det sorgligt, men slutet är början på någonting annat. Jag, liksom mina vänner från förr, ska färdas till Elysion. Amos gick till fots, Liston tog bussen, men hur ska jag resa? Det kanske kommer en taxi? Sådant vet man ju aldrig i förväg. Jag är inte rädd. Livet är slut och jag har ont. Det ska bli skönt att vila en stund. Det ska bli skönt att vakna som ny.
Jag vill säga farväl, medan jag ännu har en röst. Jag blir svagare och svagare för varje dag som förflyter. Livet far ifrån mig. Jag är en gammal och bruten råttman och inga mediciner i världen stoppar det som kallas åldrande. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, men jag blev gammal utan att jag hann märka det. Saker går långsamt och det är mer arbetsamt än vanligt att klättra. Det är som om min kropp inte vill lyda.
Jag har sett tecknen hos andra. De leder mot slutet. Visst låter det sorgligt, men slutet är början på någonting annat. Jag, liksom mina vänner från förr, ska färdas till Elysion. Amos gick till fots, Liston tog bussen, men hur ska jag resa? Det kanske kommer en taxi? Sådant vet man ju aldrig i förväg. Jag är inte rädd. Livet är slut och jag har ont. Det ska bli skönt att vila en stund. Det ska bli skönt att vakna som ny.
Snällisar
Torsken:
Vi har blivit snälla, slätstrukna mesproppar sedan Liston dog. Det är dagens sanning! Det är inget hålligång här längre (förutom när människopipisen skrämde Elton så att han bajsade på sig). Det är ingen som munhuggs, som retas eller som ens busar till det en millimeter. Vi är inte några äventyrliga Boys. Mamma kallar oss Rått-Duddarna. DUDD? Jag vill inte vara en DUDD! Vad skulle vår blogg bli då? Duddarna talar ut? Jösses! JAG SMÄLLER AV! Duddudduddudd... Elton! Vi måste göra något av det här! Vi kan inte bli förduddade! Vi måste slåss för vår boysiga värdighet. Hallå? Elton! Vi är ju Boysen!
Elton:
Vad vill du, Torsken? Jag vill fisa här i hängmattan i lugn och ro!
Torsken:
Slå mig, Elton! Här på hakan! Bit mig i halsen! Jävlas med mig!
Elton:
Är du förstoppad, eller? Gå och bajsa, vetja!
Torsken:
Det här är allvarligt! Manfred! Vill du vara en dudd? Är du nöjd med det? Har du sjunkit så lågt? Krulltottbögstinkgubbstrutt!
Manfred:
Har du sovit dåligt, Torsken? Kom och lägg dig här hos oss och mys lite... Härta ner dig, raring?
Torsken:
Raring? RARING? Gaaah!
Elton:
AJ! Det är min mage du hoppar på! Sluta, din fläskis! Aaaajjje... Manfred! Torsken har fått rabies!
Torsken:
Kom an! Vi är Boysen! Nous sommes les Garçons! Pojkarna, grabbsen... Inga dudds!! Reeeta miiiig! Kissa i min hängmatta! Göööör vad som helst med mig!
Manfred:
Så? Nöjd!
Torsken:
Mnfd, dn pung lggr övr mn nos... Hjlllp! Njnjnjnj... Ite fiiiiza... Ääääää...
Vi har blivit snälla, slätstrukna mesproppar sedan Liston dog. Det är dagens sanning! Det är inget hålligång här längre (förutom när människopipisen skrämde Elton så att han bajsade på sig). Det är ingen som munhuggs, som retas eller som ens busar till det en millimeter. Vi är inte några äventyrliga Boys. Mamma kallar oss Rått-Duddarna. DUDD? Jag vill inte vara en DUDD! Vad skulle vår blogg bli då? Duddarna talar ut? Jösses! JAG SMÄLLER AV! Duddudduddudd... Elton! Vi måste göra något av det här! Vi kan inte bli förduddade! Vi måste slåss för vår boysiga värdighet. Hallå? Elton! Vi är ju Boysen!
Elton:
Vad vill du, Torsken? Jag vill fisa här i hängmattan i lugn och ro!
Torsken:
Slå mig, Elton! Här på hakan! Bit mig i halsen! Jävlas med mig!
Elton:
Är du förstoppad, eller? Gå och bajsa, vetja!
Torsken:
Det här är allvarligt! Manfred! Vill du vara en dudd? Är du nöjd med det? Har du sjunkit så lågt? Krulltottbögstinkgubbstrutt!
Manfred:
Har du sovit dåligt, Torsken? Kom och lägg dig här hos oss och mys lite... Härta ner dig, raring?
Torsken:
Raring? RARING? Gaaah!
Elton:
AJ! Det är min mage du hoppar på! Sluta, din fläskis! Aaaajjje... Manfred! Torsken har fått rabies!
Torsken:
Kom an! Vi är Boysen! Nous sommes les Garçons! Pojkarna, grabbsen... Inga dudds!! Reeeta miiiig! Kissa i min hängmatta! Göööör vad som helst med mig!
Manfred:
Så? Nöjd!
Torsken:
Mnfd, dn pung lggr övr mn nos... Hjlllp! Njnjnjnj... Ite fiiiiza... Ääääää...
När jag var unge
Liston:
Det börjar bli dags för ett avslut. Jag är trött. Jag måste erkänna att det är jobbigt att hålla masken. Jag försöker att verka så pigg och framåt, men idag när vi var ute och lekte i köket, orkade jag ingenting. Jag blev sömnig och somnade bredvid mamma. När Gurkan kom och ville busa, höjde jag bara tassen. Låt mig vara, sa jag. Jag orkar inte mer.
Jag såg mamma leka med Torsken och Elton och log för mig själv. Precis så lekte hon med mig när jag var liten. Jag for som ett torrt skinn över golvet och drog i allt som var blankt. Jag älskade mammas halsband. Jag klättrade ner i hennes linne och rullade ihop mig mellan hennes bröst, kikade upp över kanten och var bedårande. Jag stal saker i metall och jag gömde dem i min sovlåda. Jag klättrade som en gud och jag följde efter mammas hand som om den varit en magnet. Ja, jag var precis som Torsken och Elton. Så som mamma skrattar åt dem, skrattade hon åt mig och mina upptårg. Hennes skratt var min belöning. Det fyllde mig med liv och energi.
Nu är jag inte som jag var när jag var ung. Jag älskar fortfarande mammas skratt, men jag orkar inte hoppa och klättra som förr. Idag försökte jag spexa, men föll på sidan. Jag blev förvånad. Vad har hänt mde mina muskler? De lyder mig inte som förr. Jag är stel och knackig och det är värre idag än vad det var igår. Mina lockar har glesnat och pälsen faller av i tussar. Jag luktar inte så gott som förr. Jag är gammal, men det har varit svårt att acceptera det. Jag håller ut så länge det går. En Liston ger sig inte. En Liston slåss tills det inte går längre.
Livet har varit gott mot mig. Jag har träffat den store Clifford (en elak gammal surgubbe som försökte bita mig i tassarna) och bott ihop med en fin familj. Jag har sett gamlingar åldras och nu är det min tur. Livet har varit gott, men snart går även jag till Elysion. Mamma säger att alla hjältar hamnar där och hon säger att jag är en av dem. Jag är inte rädd för Elysion. Jag är inte rädd för något. Det har jag aldrig varit. Rädsla är inte bra för hälsan. Om man är rädd, missar man ju en massa spännande saker och livet blir kort om man bara ska sitta hemma och titta ut. Man måste våga leva, för utan ett visst mått av mod är man redan som en död. Fast utanför Elysion...
Snart kommer Bullen och hämtar mig. Bullen var mammas första råtta och det är han som brukar komma tillbaka och hämta oss när det har blivit vår tid. Det är snart dags för avfärd. Jag känner det, för jag är svag nu. Kroppen lyder inte, tankarna går långsamt och jag har slutat att drömma om framtiden. Jag drömmer bara om det som har varit. Jag drömmer om Amos och Igby. Jag längtar efter dem. Snart ska jag och Amos ses igen och samtala som vi gjorde förr. Jag hoppas att Igby inte biter mig i öronen i Elysion. Jag vet inte om jag står ut med öronnyp i en evighet... Jag undrar om Amos luktar gott i Elysion?
Det börjar bli dags för ett avslut. Jag är trött. Jag måste erkänna att det är jobbigt att hålla masken. Jag försöker att verka så pigg och framåt, men idag när vi var ute och lekte i köket, orkade jag ingenting. Jag blev sömnig och somnade bredvid mamma. När Gurkan kom och ville busa, höjde jag bara tassen. Låt mig vara, sa jag. Jag orkar inte mer.
Jag såg mamma leka med Torsken och Elton och log för mig själv. Precis så lekte hon med mig när jag var liten. Jag for som ett torrt skinn över golvet och drog i allt som var blankt. Jag älskade mammas halsband. Jag klättrade ner i hennes linne och rullade ihop mig mellan hennes bröst, kikade upp över kanten och var bedårande. Jag stal saker i metall och jag gömde dem i min sovlåda. Jag klättrade som en gud och jag följde efter mammas hand som om den varit en magnet. Ja, jag var precis som Torsken och Elton. Så som mamma skrattar åt dem, skrattade hon åt mig och mina upptårg. Hennes skratt var min belöning. Det fyllde mig med liv och energi.
Nu är jag inte som jag var när jag var ung. Jag älskar fortfarande mammas skratt, men jag orkar inte hoppa och klättra som förr. Idag försökte jag spexa, men föll på sidan. Jag blev förvånad. Vad har hänt mde mina muskler? De lyder mig inte som förr. Jag är stel och knackig och det är värre idag än vad det var igår. Mina lockar har glesnat och pälsen faller av i tussar. Jag luktar inte så gott som förr. Jag är gammal, men det har varit svårt att acceptera det. Jag håller ut så länge det går. En Liston ger sig inte. En Liston slåss tills det inte går längre.
Livet har varit gott mot mig. Jag har träffat den store Clifford (en elak gammal surgubbe som försökte bita mig i tassarna) och bott ihop med en fin familj. Jag har sett gamlingar åldras och nu är det min tur. Livet har varit gott, men snart går även jag till Elysion. Mamma säger att alla hjältar hamnar där och hon säger att jag är en av dem. Jag är inte rädd för Elysion. Jag är inte rädd för något. Det har jag aldrig varit. Rädsla är inte bra för hälsan. Om man är rädd, missar man ju en massa spännande saker och livet blir kort om man bara ska sitta hemma och titta ut. Man måste våga leva, för utan ett visst mått av mod är man redan som en död. Fast utanför Elysion...
Snart kommer Bullen och hämtar mig. Bullen var mammas första råtta och det är han som brukar komma tillbaka och hämta oss när det har blivit vår tid. Det är snart dags för avfärd. Jag känner det, för jag är svag nu. Kroppen lyder inte, tankarna går långsamt och jag har slutat att drömma om framtiden. Jag drömmer bara om det som har varit. Jag drömmer om Amos och Igby. Jag längtar efter dem. Snart ska jag och Amos ses igen och samtala som vi gjorde förr. Jag hoppas att Igby inte biter mig i öronen i Elysion. Jag vet inte om jag står ut med öronnyp i en evighet... Jag undrar om Amos luktar gott i Elysion?
Veteran
Liston:
Igår blev jag veteran. Ett år. Tio månader. Veteran med rätt att åldras. Nu är det fritt fram att bli en gammal sunkgubbe. Jag kan alltid skylla på att jag börjar bli dement. Min högtidsdag passerade obemärkt förbi. Mamma sa inte grattis förrän sent på kvällen och då ville jag inte vara med. Jag firade min passage från ung till lite äldre med att sova och äta. Jag sover helst på golvet nu för tiden. Det är svalt och man har allt omkring sig. Att hoppa och fara och att flänga runt en massa, överlämnar jag hjärtligt till de yngre förmågorna. Hurra för mig!
Igår blev jag veteran. Ett år. Tio månader. Veteran med rätt att åldras. Nu är det fritt fram att bli en gammal sunkgubbe. Jag kan alltid skylla på att jag börjar bli dement. Min högtidsdag passerade obemärkt förbi. Mamma sa inte grattis förrän sent på kvällen och då ville jag inte vara med. Jag firade min passage från ung till lite äldre med att sova och äta. Jag sover helst på golvet nu för tiden. Det är svalt och man har allt omkring sig. Att hoppa och fara och att flänga runt en massa, överlämnar jag hjärtligt till de yngre förmågorna. Hurra för mig!
Brev till Liston
Liston, min älskade råtta! Du är min vän, den siste vite och mitt lamm. Sträck på dig! Spotta ut ålderdomens bittra smak. Bry dig inte om de små, bry dig inte om något annat än livet. Lev, mitt hjärta! Det kommer en sommar nu. Det blir varmt och skönt igen. Dagarna är räknade för oss alla och för mig är våra dagar tillsammans som vatten för en törstig. Du ska sitta på min axel i sol och skugga. Om du inte orkar, ska jag bära dig i min famn. Lille, älskade kotten min, jag vill inte vara utan dig. Ät, vännen! Bli inte gammal nu. Inte än...
Om namn
Manfred:
Hur många gånger har jag inte fått mitt namn kommenterat? Hur många gånger har jag inte blivit hånad och skrattad åt? Manfred! Ibland har jag frågat mig hur mamma kunde göra en sådan sak mot en ljuv råttbäbis. Jag heter ju ändå Råtz Optimus Prime. Jag kunde väl ha fått heta Optimus - den bäste, optimale råttan. Jag blev Manfred för att mitt namn skulle bli ett fredligt och tvåstavigt namn. (Mamma hade sett filmen Ice Age och skrattat sig fördärvad åt mammuten Manfred och den där helt tokige Sid och det var ju en bakomliggande orsak till det valet.) Det hjälpte inte att min uppfödare satte sig på rumpan och bad mamma att tänka om. Mamma hade bestämt sig. Då var det kört!
Manfred kan vid vissa tokroliga tillfällen bli Maffred eller Manny. Båda är förskräckliga! Jag har idag funnit mig i mitt namn och är just den fredlige, sävlige och kloke hanen mamma ville ha i sin flock, men mamma påpekar ibland att jag var lite korkad som barn. Jag hade som hobby att ramla ned rakt i huvudet på de vuxna råttorna. Det var extra roligt att "ramla" på dem när de satt i bajjalådan! Djupt avslappnade och koncentrerade på att göra det stora, rycktes de upp och höll på att hoppa ur pälsen när jag kom fallande som en bomb. Men nummer två kom ut med en väldans fart i alla fall, så det var inga problem med förstoppningar när jag var liten! Visst blev jag korrigerad för detta. Igby var rasande. Även om jag inte förstod varför på den tiden, så förstår jag det idag. Vi har Gurkan i familjen och han gör exakt samma sak mot oss äldre och tycker att det är jätteroligt, naturligtvis. Det kanske är ett genetiskt bustrick? Gurkan är ju ändå min systerson, menar jag.
Dagar av förtvivlan över mitt namns fulhet, tröstar jag mig med att det finns en råtta som har ett fulare namn och det är Gurkan. Arma krake! Han är döpt efter en vattnig grönsak! Tyvärr måste jag säga att han passar i sitt namn. Han är en gurka. Inte en vattnig grönsak, men lite lätt bakom flötet sådär som man kan tänka sig att någon med smeknamnet Gurkan är. Men han är snäll och i det närmaste harmlös, lite vilsen i sig själv. Naiv och barnslig, lätt förvirrad och känslig för kyla... Som en gurka, helt enkelt!
Liston har flockens divigaste namn (men jag måste erkänna att jag avundas honom hans namn). Döpt efter en boxare blir det dock lite patetiskt, med tanke på vår Listons yttepyttiga kroppshydda. Han skulle ha passat i namnen Sillen eller Spinkis. Han har dock en boxares attityd. Han är ettrig och när det gäller så är han beredd att strida så länge det behövs. Om det krävs femton ronder, så går han femton ronder, så att säga. Vare sig det gäller att munhuggas, stöld av medråttas mat, smågnabb eller bara frågan om vem som har störst rätt att ligga bekvämt, så ska han vinna. Man kan köra med Liston till en viss gräns. Han har tålamod, men det går att reta honom så att han tappar besinningen och klappar till. Gurkan går samma (men hårdare) skola som jag själv. Det gick att ramla fem gånger på Liston, men den sjätte åkte man på smäll. Då väntade man en dag och upprepade samma manöver, men då visste man vad som skulle hända och då såg man till att vara ännu snabbare så att han inte hann med. Gurkan har inte lärt sig det sistnämnda ännu... Och då är ändå Liston en krokig gubbe i det närmaste... Fastän han är liten i pälsen, den där Liston, så har han en fruktad rumptackling. Till viss del beundrar jag honom, men till lika (om inte större) del så tycker jag att han är en fjärt och är alldels för stor i mun för att det ska vara bra.
Hur många gånger har jag inte fått mitt namn kommenterat? Hur många gånger har jag inte blivit hånad och skrattad åt? Manfred! Ibland har jag frågat mig hur mamma kunde göra en sådan sak mot en ljuv råttbäbis. Jag heter ju ändå Råtz Optimus Prime. Jag kunde väl ha fått heta Optimus - den bäste, optimale råttan. Jag blev Manfred för att mitt namn skulle bli ett fredligt och tvåstavigt namn. (Mamma hade sett filmen Ice Age och skrattat sig fördärvad åt mammuten Manfred och den där helt tokige Sid och det var ju en bakomliggande orsak till det valet.) Det hjälpte inte att min uppfödare satte sig på rumpan och bad mamma att tänka om. Mamma hade bestämt sig. Då var det kört!
Manfred kan vid vissa tokroliga tillfällen bli Maffred eller Manny. Båda är förskräckliga! Jag har idag funnit mig i mitt namn och är just den fredlige, sävlige och kloke hanen mamma ville ha i sin flock, men mamma påpekar ibland att jag var lite korkad som barn. Jag hade som hobby att ramla ned rakt i huvudet på de vuxna råttorna. Det var extra roligt att "ramla" på dem när de satt i bajjalådan! Djupt avslappnade och koncentrerade på att göra det stora, rycktes de upp och höll på att hoppa ur pälsen när jag kom fallande som en bomb. Men nummer två kom ut med en väldans fart i alla fall, så det var inga problem med förstoppningar när jag var liten! Visst blev jag korrigerad för detta. Igby var rasande. Även om jag inte förstod varför på den tiden, så förstår jag det idag. Vi har Gurkan i familjen och han gör exakt samma sak mot oss äldre och tycker att det är jätteroligt, naturligtvis. Det kanske är ett genetiskt bustrick? Gurkan är ju ändå min systerson, menar jag.
Dagar av förtvivlan över mitt namns fulhet, tröstar jag mig med att det finns en råtta som har ett fulare namn och det är Gurkan. Arma krake! Han är döpt efter en vattnig grönsak! Tyvärr måste jag säga att han passar i sitt namn. Han är en gurka. Inte en vattnig grönsak, men lite lätt bakom flötet sådär som man kan tänka sig att någon med smeknamnet Gurkan är. Men han är snäll och i det närmaste harmlös, lite vilsen i sig själv. Naiv och barnslig, lätt förvirrad och känslig för kyla... Som en gurka, helt enkelt!
Liston har flockens divigaste namn (men jag måste erkänna att jag avundas honom hans namn). Döpt efter en boxare blir det dock lite patetiskt, med tanke på vår Listons yttepyttiga kroppshydda. Han skulle ha passat i namnen Sillen eller Spinkis. Han har dock en boxares attityd. Han är ettrig och när det gäller så är han beredd att strida så länge det behövs. Om det krävs femton ronder, så går han femton ronder, så att säga. Vare sig det gäller att munhuggas, stöld av medråttas mat, smågnabb eller bara frågan om vem som har störst rätt att ligga bekvämt, så ska han vinna. Man kan köra med Liston till en viss gräns. Han har tålamod, men det går att reta honom så att han tappar besinningen och klappar till. Gurkan går samma (men hårdare) skola som jag själv. Det gick att ramla fem gånger på Liston, men den sjätte åkte man på smäll. Då väntade man en dag och upprepade samma manöver, men då visste man vad som skulle hända och då såg man till att vara ännu snabbare så att han inte hann med. Gurkan har inte lärt sig det sistnämnda ännu... Och då är ändå Liston en krokig gubbe i det närmaste... Fastän han är liten i pälsen, den där Liston, så har han en fruktad rumptackling. Till viss del beundrar jag honom, men till lika (om inte större) del så tycker jag att han är en fjärt och är alldels för stor i mun för att det ska vara bra.