Boysens blogg

Liston:
Det börjar bli dags för ett avslut. Jag är trött. Jag måste erkänna att det är jobbigt att hålla masken. Jag försöker att verka så pigg och framåt, men idag när vi var ute och lekte i köket, orkade jag ingenting. Jag blev sömnig och somnade bredvid mamma. När Gurkan kom och ville busa, höjde jag bara tassen. Låt mig vara, sa jag. Jag orkar inte mer.

Jag såg mamma leka med Torsken och Elton och log för mig själv. Precis så lekte hon med mig när jag var liten. Jag for som ett torrt skinn över golvet och drog i allt som var blankt. Jag älskade mammas halsband. Jag klättrade ner i hennes linne och rullade ihop mig mellan hennes bröst, kikade upp över kanten och var bedårande. Jag stal  saker i metall och jag gömde dem i min sovlåda. Jag klättrade som en gud och jag följde efter mammas hand som om den varit en magnet. Ja, jag var precis som Torsken och Elton. Så som mamma skrattar åt dem, skrattade hon åt mig och mina upptårg. Hennes skratt var min belöning. Det fyllde mig med liv och energi.

Nu är jag inte som jag var när jag var ung. Jag älskar fortfarande mammas skratt, men jag orkar inte hoppa och klättra som förr. Idag försökte jag spexa, men föll på sidan. Jag blev förvånad. Vad har hänt mde mina muskler? De lyder mig inte som förr. Jag är stel och knackig och det är värre idag än vad det var igår. Mina lockar har glesnat och pälsen faller av i tussar. Jag luktar inte så gott som förr. Jag är gammal, men det har varit svårt att acceptera det. Jag håller ut så länge det går. En Liston ger sig inte. En Liston slåss tills det inte går längre.

Livet har varit gott mot mig. Jag har träffat den store Clifford (en elak gammal surgubbe som försökte bita mig i tassarna) och bott ihop med en fin familj. Jag har sett gamlingar åldras och nu är det min tur. Livet har varit gott, men snart går även jag till Elysion. Mamma säger att alla hjältar hamnar där och hon säger att jag är en av dem. Jag är inte rädd för Elysion. Jag är inte rädd för något. Det har jag aldrig varit. Rädsla är inte bra för hälsan. Om man är rädd, missar man ju en massa spännande saker och livet blir kort om man bara ska sitta hemma och titta ut. Man måste våga leva, för utan ett visst mått av mod är man redan som en död. Fast utanför Elysion...

Snart kommer Bullen och hämtar mig. Bullen var mammas första råtta och det är han som brukar komma tillbaka och hämta oss när det har blivit vår tid. Det är snart dags för avfärd. Jag känner det, för jag är svag nu. Kroppen lyder inte, tankarna går långsamt och jag har slutat att drömma om framtiden. Jag drömmer bara om det som har varit. Jag drömmer om Amos och Igby. Jag längtar efter dem. Snart ska jag och Amos ses igen och samtala som vi gjorde förr. Jag hoppas att Igby inte biter mig i öronen i Elysion. Jag vet inte om jag står ut med öronnyp i en evighet... Jag undrar om Amos luktar gott i Elysion?