Boysens blogg

Manfred:
Hur många gånger har jag inte fått mitt namn kommenterat? Hur många gånger har jag inte blivit hånad och skrattad åt? Manfred! Ibland har jag frågat mig hur mamma kunde göra en sådan sak mot en ljuv råttbäbis. Jag heter ju ändå Råtz Optimus Prime. Jag kunde väl ha fått heta Optimus - den bäste, optimale råttan. Jag blev Manfred för att mitt namn skulle bli ett fredligt och tvåstavigt namn. (Mamma hade sett filmen Ice Age och skrattat sig fördärvad åt mammuten Manfred och den där helt tokige Sid och det var ju en bakomliggande orsak till det valet.) Det hjälpte inte att min uppfödare satte sig på rumpan och bad mamma att tänka om. Mamma hade bestämt sig. Då var det kört!

Manfred kan vid vissa tokroliga tillfällen bli Maffred eller Manny. Båda är förskräckliga! Jag har idag funnit mig i mitt namn och är just den fredlige, sävlige och kloke hanen mamma ville ha i sin flock, men mamma påpekar ibland att jag var lite korkad som barn. Jag hade som hobby att ramla ned rakt i huvudet på de vuxna råttorna. Det var extra roligt att "ramla" på dem när de satt i bajjalådan! Djupt avslappnade och koncentrerade på att göra det stora, rycktes de upp och höll på att hoppa ur pälsen när jag kom fallande som en bomb. Men nummer två kom ut med en väldans fart i alla fall, så det var inga problem med förstoppningar när jag var liten! Visst blev jag korrigerad för detta. Igby var rasande. Även om jag inte förstod varför på den tiden, så förstår jag det idag. Vi har Gurkan i familjen och han gör exakt samma sak mot oss äldre och tycker att det är jätteroligt, naturligtvis. Det kanske är ett genetiskt bustrick? Gurkan är ju ändå min systerson, menar jag.

Dagar av förtvivlan över mitt namns fulhet, tröstar jag mig med att det finns en råtta som har ett fulare namn och det är Gurkan. Arma krake! Han är döpt efter en vattnig grönsak! Tyvärr måste jag säga att han passar i sitt namn. Han är en gurka. Inte en vattnig grönsak, men lite lätt bakom flötet sådär som man kan tänka sig att någon med smeknamnet Gurkan är. Men han är snäll och i det närmaste harmlös, lite vilsen i sig själv. Naiv och barnslig, lätt förvirrad och känslig för kyla... Som en gurka, helt enkelt!

Liston har flockens divigaste namn (men jag måste erkänna att jag avundas honom hans namn). Döpt efter en boxare blir det dock lite patetiskt, med tanke på vår Listons yttepyttiga kroppshydda. Han skulle ha passat i namnen Sillen eller Spinkis. Han har dock en boxares attityd. Han är ettrig och när det gäller så är han beredd att strida så länge det behövs. Om det krävs femton ronder, så går han femton ronder, så att säga. Vare sig det gäller att munhuggas, stöld av medråttas mat, smågnabb eller bara frågan om vem som har störst rätt att ligga bekvämt, så ska han vinna. Man kan köra med Liston till en viss gräns. Han har tålamod, men det går att reta honom så att han tappar besinningen och klappar till. Gurkan går samma (men hårdare) skola som jag själv. Det gick att ramla fem gånger på Liston, men den sjätte åkte man på smäll. Då väntade man en dag och upprepade samma manöver, men då visste man vad som skulle hända och då såg man till att vara ännu snabbare så att han inte hann med. Gurkan har inte lärt sig det sistnämnda ännu... Och då är ändå Liston en krokig gubbe i det närmaste... Fastän han är liten i pälsen, den där Liston, så har han en fruktad rumptackling. Till viss del beundrar jag honom, men till lika (om inte större) del så tycker jag att han är en fjärt och är alldels för stor i mun för att det ska vara bra.