Boysens blogg

Gurkan:
Boysen lever. Vi får blogga igen. Liston dog i slutet av juli och sedan dess har det varit stillestånd på alla områden som gäller oss. Mamma har tappat sugen och hon säger att det inte är någon idé att hålla på eftersom vi ändå bara dör hela tiden. Dessutom verkar den där råttföreningen hon en gång var så stolt över, inhysa en del riktigt korkade idioter som bara skriker och klagar på varandra och vem orkar med sånt? Mamma brukar jämföra mig med dem, för jag är i sanning att säga en översittare som bara skriker och bråkar med alla andra. Mamma har hotat mig med kastrering och när jag varit överjävlig vill hon skicka bort mig. Jag är inte nöjd med den jag blivit. Jag är en fet jävla översittare! Jag ville ju bara vara cool! Jag ville att människor skulle vilja ha min bild på tröjan. Jag ville att alla skulle prata om mig och hur förträfflig och snygg jag är, men mamma vägrar att ställa ut mig och sedan Liston dog har hon knappt rört någon av oss fram till nu. Jag är ju ett ess! Att det ska vara så svårt att förstå!


Min fina stjärt

Det är mycket mitt fel att mamma tappat sugen och det skäms jag för. Jag kan bara inte låta bli att nypa Manfred, hoppa på Elton och skrämma Torsken. Det är så roligt att se deras miner när jag gör saker som man inte får göra. Jag är medelålders och borde ha taggat ner för länge sedan, men man är ju inte äldre än man gör sig och Liston fick ju hålla på hela livet... Varför kan inte jag få göra det? Liston var långt ifrån perfekt, så varför ska vi andra ha sådana krav på oss? Förresten så är faktiskt Elton ganska jävlig och det är mest hans fel att jag är arg. Jag måste bara få säga som det är! Elton pratar inte riktigt klokt! Det har ingenting med hans finska brytning att göra. Nej, den kan vara ganska gullig och stör mig inte alls, men han luktar illa och förstår inte när jag ber honom att chilla eller att helt enkelt dra åt skogen. Han sitter bara kvar och är stöddig. Jag måste alltså hoppa på hans mage!

Jag har en bra sida. Jag tycker om människopipisen (människoskrikis). Hon brukar sitta och titta på oss. Vår bur står inte längre på golvet, så mamma behöver inte vara rädd att Elton biter henne i fingrarna ( jag har en mycket komprometterande bild på människopipisens fingrar i Eltons mun, så jag far inte med osanning). Vi andra skulle aldrig röra henne (framför allt inte Manfred, som är ganska snäll...)! Mamma litar på oss. Ja, hon litar till och med på mig i det avseendet och det är jag glad för. Här är en bild på mig och människopipisen när vi just haft ett av våra tysta samtal kring livet, evigheten och allting:



Det jag vill säga är att jag är snäll, men jag är tyngd av en känsla som jag inte kan förstå. Jag är snäll och jag vill inte nypas, hoppa på magar eller skrämmas. Jag vill mysa och ha det gott. Jag är vig trots att jag är fet (jag är den ende av oss som hoppar ner från stolarna i köket även om mamma skrattar och säger att jag rinner av stolen som en isterklump och att mitt hopp mest liknar en kullerbytta). Jag vill ha en fan club, ett led av beundrare och en skara skrikande och gråtande tonåringar efter mig när jag visar mig. Jag vill njuta av mitt storhetsvansinne, åldras med stolthet och bara vara The One and Only Gurkan, liksom... Jag är ju bra. Jag är ju bäst! Den här bloggen vore ingenting utan mig!