Boysens blogg

Jag sitter i fönstret. Det var länge sedan jag satt i fönstret. Det var länge sedan det fanns ett fönster att sitta i, så att säga. Vi grävde i blommorna och då tog mamma bort möjligheten att klättra upp. Sedan flyttade vi. Per tycker inte att råttor ska vara i några fönster. De ska vara i sin bur och därmed basta. Mamma är busig. Hon sätter mig i fönstret så att jag kan titta ut. Det regnar och jag minns...

Jag var liten då. Det kanske regnade. Det kanske var sol. Jag vet inte. Jag var en clown. Amos höll sig för sig själv. Jag försökte busa med min bror, men han sov mest med Morrison. Jag försökte busa med Morrison, men han sov och muttrade. Han var snäll. Jag busade med Igby, men han tyckte aldrig om mig. Han sa att jag tagit hans plats. Det hade jag ju, på sätt och vis. Han var inte minst längre. Men han var fortfarande vackast. Det är han nu också, fastän han varit död i flera månader. Igby drog mig alltid i öronen när han tyckte att jag skulle vara snäll. Han drog mig ofta i öronen. Han drog aldrig Amos i öronen. Amos behövde aldrig korrigeras. Igby var stor och stark, men han var rädd för Clifford. Det gjorde han rätt i. Clifford bodde i en egen bur och var helt tokig på oss. Han skrek fula saker till oss och när vi klättrade på hans bus ville han äta upp oss. Om inte mamma hade fått tag i mig när jag klättrade på Cliffords bur, så skulle jag inte ha haft några tassar kvar. Clifford hatade mig. Han tyckte inte bara lite illa om... Nej, han hatade. Mamma var hans! Världen var hans. Clifford var sin egen men bara mammas.

Jag stal alltid blanka saker. Pengar. Pärlor. Pinglor. Plastbitar. Halsband. Ringar. Jag stal dem och gömde dem i en sovlåda. Jag balanserade högt upp. Klättrade och hoppade. Jag var ung och full av hyss. Jag var bländvit och krullig. Jag stressrosslade. Jag diskades. Men mamma älskade mig. Mamma. Hon är fin hon. Vi hittade på busigheter tillsammans. Hon tog mig med. Jag satt på hennes axel eller i hennes tröja. Vi var ute i parken. Jag luktade så gott, sa hon. Jag har sldrig slutat att lukta gott. Jag har alltid varit ren. Ingen smuts i hårbotten. Bara barnsligt rosa. Varm och skön.

Så förändras livet. Jag är snart två. Liston. Det är jag. Jag tänker på mitt namn ibland. Jag tycker om det. När mamma ropar, kommer jag. Liston. Jag. Amos och Igby, Morrison och Clifford är minnen. Jag var hos Amos när han var sjuk. Min snälle bror blev smal och trött. Han tappade päls och luktade illa. Mamma var orolig. Jag bråkade med Manfred. Jag stökar när det ska hända något. Amos och jag hade alltid varit tillsammans. Jag visste att det höll på att ta slut. Jag skulle bli ensam kvar. Manfred och Gurkan skulle ju finnas där, men utan Amos skulle jag bli den siste vite. Den sista versen på den fina sången. Sången som mamma älskade och var så stolt över. Jag är länken bakåt. Jag är den siste som minns Clifford. Han dog den våren. Det är ett år sedan.

Jag busar fortfarande. Jag rymmer. Jag stjäl inte saker, men jag försöker att öppna saker. Jag klämdes nästan i skåpet i köket när mamma skulle stänga. Hon blev ledsen och grät. Hon hade ju nästan dödat mig och jag hade varit så snabb att hon inte sett mig. Jag slickade hennes händer. Mamma ska inte gråta. Jag brukar dra i hennes tröja. Då ser hon mig. Jag klättrar uppför hennes ben. Jag stjäl hennes smörgåsar. Jag är en busunge. Fastän både Gurkan och Manfred är yngre än jag, så är det jag som är bäbis. Nu finns det en människobäbis och jag får inte all uppmärksamhet som förr. Jag förstör saker och ibland är jag sur och vill inte gå ut. Jag vill inte kramas. Men jag stjäl mammas smörgåsar. Jag kan inte låta bli att busa lite lite i alla fall. Det är min natur att ställa till oreda och vara lite ivägen. Hyss. Det gillar jag.

Jag sitter i fönstret och tittar ut. Jag småler och minns. Jag lever ett gott liv. Jag kunde inte ha fått det bättre. Jag har haft det roligt. Snart är det sommar. Då ska vi gå ut och gå igen, mamma och jag. Jag ska charma alla som jag brukar. Jag. Liston. Smaka på det namnet. Stolthet. Det är det som växer i mitt bröst. Mammans hjärtetroll... Men inte som förr, men ändå... Med ensamrätt.