Boysens blogg

Gurkan:
Det luktar fjärt här.

Manfred:
Det är du som fjärtat.

Gurkan:
Hur vet du det?

Manfred:
Du låg med rumpan mot mitt öra!

Gurkan:
Ok...

Manfred:
Så här trist är vår bur när alla hängmattor ligger i tvätten. Tack och lov, så ska mamma tvätta i morgon, så då blir det fint igen och vi får fler ställen att sova på. Härligt! Jag längtar!


Elton:
Se så stor jag har blivit! Nästan lika stor som Liston! Och titta så Liston äter! han har blivit rund och fin om magen igen och mamma är jätteglad för det. Mamma älskar Liston... Jag är glad att hon är glad och jag är glad att Liston äter. Han är glad igen!


Torsken:
Hallå! Jag blir suddig! Det var nog meningen att mamma skulle ta kort på något annat, men så blev det så här...


Torsken:
Så ja! Nu är jag tydligt igen! Men varför har Elton tassarna i maten??


Gurkan:
Det finns ställen att klia sig på och så finns det andra ställen att klia sig på... Jag väljer att klia mig samtidigt som jag klättrar för att utnyttja tiden maximalt och därmed få sova lite mer! Jag är så smart! Jag är nog smartast av alla i hela världen! Och så luktar jag gott också! Det finns ingen gräns för hur bra jag är!

Liston:
Och det finns inget mått stort nog att rymma ditt ego, eller din mage för den delen...

Gurkan:
Kolla vilken fin bild på Torsken!



Manfred:
Det där vad väl onödigt! Torsken är ju så ung och skör. Han ville säkerligen inte att den här bilden skulle visas offentligt, Gurkan...

Liston:
Var inte så ordentlig nu, Manfred! Du vet mycket väl att vi råttor tvättar oss på sådana ställen precis som andra djur. Det är bara människor och en och annan människofierad som glöter i dusch och badkar.

Elton:
Vilken tur att det inte var jag som hamnade på bild!

Gurkan:
Näe, du hade tur att mamma inte hann fotografera dig när du hängde uppochner i taket och bajsade stora kluttar lösbajs på Manfred! Hahahaha!

Manfred:
Nu tiger du, din lymmel!

Torsken:
Äsch! Jag är en råtta med snopp. So what?

Gurkan:
Gaaah! Han pratar engelska!

Manfred:
Vi skriver för flertalet tysta läsare, men vi vet att ni läser. Vi inbillar oss att ni läser för att ni gillar oss och det vi skriver. Vi gillar att ni läser, men vi vill gärna veta vilka ni är. Ni känner oss. Vi vill känna er också. Vi vill gärna be er om en kort presentation i kommentarerna. Är det för mycket begärt? Ni har ju faktiskt sett min pung dras i smutsen av den där gamla surkissaren Liston, menar jag.

Med vänlig hälsning,

Manfred

Boysen:
Så här trötta är vi idag:

Därför orkan vi nog inte blogga mer än så här just idag.

Elton:
Jag har vuxit 24 gram på ett dygn! Snart är jag lika stor som Gurkan! Gurkan är rolig. Man kan leka med honom jättelänge och när han sover kan man hoppa på hans rygg utan att han gör något. Det värsta är när han lägger sig på en, för då kommer man liksom inte... loss... Gurkan är stor! Och han luktar gott! Fastän jag gillar Gurkan, så är det nog Manfred jag gillar mest. Liston är som en farbror, men Manfred är som en jättestor pappa som aldrig blir sur. Helst av allt sover jag nog mellan honom och Liston, för deras krulliga rexpäls kittlar på mysigt i ansiktet.

Här är en bild på mig när jag busar i röret:

I bakgrunden skymtar man Gurkans nos. Gissa om jag hade hoppat på hans mage precis innan mamma kom med kameran! Hihihi!

Gurkan är inte den ende jag har busat med idag. Det finns en liten minimänniska här också. Mamma höll fram mig till henne idag och hon sträckte handen efter mig och lade den på mig! Hon var försiktig... men jag har hört att minimänniskor kan vara ganska hårda i tassarna, så man kanske får passa sig. Jag är ju så liten och naiv, så jag tror alla om gott än så länge. Vi råttor brukar ju i regel tro alla om gott, men människor är ena knepiga djur som drabbas av bitterhet och tvivel och några (ganska många egentligen)är misstänksamma för ingenting. Konstigt tycker jag, men vad vet jag? Jag är ju bara liten och söt och väldigt naiv... Så det ska jag inte tänka på mer. Jag ska gå här och njuta av att vara liten och ansvarslös och bara vara barnslig för allt vad pälsen håller. Blobbiblobbiblobb...

Gurkan:
Jag harklar mig. Ett, två...Hallå? Hahahaha! Jag låter normalt igen! Lyssna! Lalalalalala. Jag är vuxen! Hoppsan vilken basröst jag har. Jag låter som du, Manfred!

Idag sitter jag i mammas knä och myser och kissar på hennes byxor. Jag har är charmigare än vad jag brukar vara, så lite kiss upprör henne inte. Mitt kiss är ju dessutom en stjärnas kiss, så det är ju en ära att bli nerpinkad av just mig. Jag har hjälpt henne att städa buren och fått mitt porträtt taget som belöning. Jag är proffs vad det gäller burstädning. Mamma plockar bort gamla tidningar och jag sitter i soppåsen och tar emot dem och ser till att det blir ordentligt gjort genom att inspektera en nytvättad burbotten. Är den ordentligt städad så märker jag den med en strimma av mig själv. Mamma brukar klaga på mig när jag gör det. Hon verkar inte förstå att det är ett bevis på att hon städat riktigt duktigt.

Liston:
Jaha, så nu kan du härta ner dig lite och bli en fläskig lortgubbe på riktigt och inte hålla på och domdera med mig mer. Jag har längtat efter den här dagen, Gurkan. Nu förstår jag ju vad du säger igen. Men du är lika ful som vanligt, så kom inte och tro att jag tycker om dig.

Manfred:
Du är lika hjälpsam som du är skrytsam, du. Vi hade hoppats att din egoism skulle stilla sig något efter din tonårskris, men nu är det ju märkbart att du inte kommer att växa ifrån luften i din enfaldiga lilla skalle.

Elton:
Jag vill också hjälpa till, men jag får sitta här ute i köket och ha tråkigt. Jag har bitit ner hängmattan för att förströ mig... Jag har ingen att leka med.


Gurkan:
Om jag inte blivit vuxen hade du gärna fått leka med mig, men nu är jag är stor och då tycker jag att du är fjantig.

Liston:
Är du snäll, kan du få hoppa på min mage ett par gånger och tumla runt och leka. Är du inte snäll, kommer jag att hoppa på din. Jag är vuxen nog att leka med äckliga små råttungar.

Manfred:
Gurkan... Du har lite kvar att lära dig. Kom hit ska jag mangla in lite vett i skallen på dig.

Gurkan:
Det går inte. Det är ju fullt av luft där, säger du ju... Förresten, vem åt upp alla kycklingbenen från igår? Det fanns ju inte ens en liten flisa kvar när vi städade.

Manfred:
Det var nog... Liston?

Liston:
Manfred! Försök inte! Det är du som väger 800 gram! Det gör du ju inte på grund av en strikt diet på luft och kärlek så vitt jag förstår.


Gurkan:
A bit fat, Manfred? Hihihi...

Manfred:
Det är respekt, inte fett!

Liston, Gurkan och Elton:
Jahaaaa...

Manfred:
Det är skönt att inte behöva åka med på utställning, måste jag medge. Man kan ligga och ha det så här skönt hela dagen:



Vi låg och trynade alla tre i röret. Mamma hade noppat min päls, men jag gillar det så för mig var det bara mysigt att bli snygg. För Gurkan gick det däremot så här illa:



Det hjälpte inte att han försökte komma undan eller att slicka mamma på handen. Hon är hjärtlös!


Slick, slick...

Rymningsförsök...


Nu är Gurkan len och fin som den barnrumpa han är och luktar blomsteräng som den tjej han låter som. Liston och jag roar oss kungligt på hans bekostnad som de testosteronparfymerade karlakalar vi är, förstås.

Liston:
Idag finns det absolut ingenting att berätta, för vad är det vi ska berätta egentligen och vem är det som bryr sig? Som den bittre pedant jag är, så ska det vara ordning på saker. Tjänster. Gentjänster. Berättelse. Kommentar. Nystädat. Stöka till. Gröna ärter. Fina korvar i lådan. Saker ska följa ett visst mönster. Om det inte gör det, så blir jag upprörd. Gurkan är i målbrottet och det bryter mot det vardagliga mönstret. Jag är skitirriterad. Jag ropar utan att få svar och jag börjar muttra fula saker i morrhåren. Mina hängmattor är i tvätten. Amos hus står på balkongen. Manfred vill inte leka och Gurkan bara jävlas med mig. Mamma... Kan vi flytta tillbaka till Norrköping? Det var bättre där, fastän Igby nafsade mig i öronen varje dag och jag såg ut som en skabbråtta och den otäcka katten Vilse satt på lur hela tiden.

Manfred:
Liston... Du bara gnäller. Kom på något nytt. Det var inte bättre förr. Det är bara du som inbillar din luddiga fårskalle att du var så hiiimla lycklig. Allvarligt talat... Norrköping? Kommer inte du ihåg hur vi fick åka fram och tillbaka till Stockholm varje vecka och bo i vår trånga transport i Pers kök? Det är myyyckat bättre nu när vi har allt på ett ställe och mamma lagar bättre mat än någonsin. Idag blir det stekt strömming och potatismos.

Liston:
Jag vill tugga på din tass, Manny. Du är så förjordat präktig! Du kan väl hålla med mig, så att jag blir glad igen! Jag kan väl få göra som riktiga kärringar: gnälla tills jag börjar gråta och så blir jag glad igen? Jag vill inte vara logisk och finurlig.

Gurkan:
azZå... *skrattar* du e BaH...

Liston och Manfred:
Du håller babbeltratten!

Liston:
Som om vi skulle få smaka strömming? Hallå! Vi får ju inte ens gå i soporna! Vi får mos och trista grönsaker, bara för att du är så feeeeet Manfred!

Manfred:
Och du är tunhårig, så nu går jag och kvartar igen. Fisgubbe! Du ska mucka och du är inte ens i tonåren, din patetiske bleknos!

Gurkan:
AZzå LalalalalaLalAaaAA *ler* mEeEnIngZlöööözt *skrattar*

Gurkan:
HJälp!!!! *skrattar* hör huj typ Ja låteR!!!! När HÄnde d hÄj????? *skrattar* azzå ja låg Å zov, typ vAkna å nu låTer ja ba zÅ häR!!!!! KoMmER jA bA att Dö????? MAmMa zA att jA ba lUKta Zom eN arg CLiFfOjD IGår...... *ler* e D farLit???? *skrattar* BLiR maN zjuK AV d?????? Azzå dör Man??? azzÅ MAnfjed, ja e rädd...... *skrattar* koMmer ja Ba aTt bli bRa iGen? lIzton, typ får ja BA ZOvA Hoz dej?? typ azzå Om typ ja ba fÖrzökeR hOZta typ zå LåTeJ typ Ja ba kanzke zoV Vanlit IgeN... jA zka fÖrzöKa...... *ler* hozT, HOzT!!!!!! tezTInG, ett, två, tre...... varför låter typ ja ba zÅ konzTiT?? *ler*

Liston:
Hahahaha! Girkan har fått en tupp i halsen! Ja, Gurkan, det är JÄTTEFARLIGT! Om du luktar som en arg Clifford kan du i värsta fall kyssa din pung farväl, men i bästa fall blir du bara vuxen. Jag hoppas att vi vet vilket det blir av de båda alternativen ganska snart, för om du ska låta så här länge till kommer jag att skratta ihjäl mig!

Manfred:
Gurkan, du kan gå och lägga dig igen. Du är i målbrottet. Du är en pissunge i tonåren. Du kommer inte dö om du bara är tyst. Fortsätter du vråla kommer jag däremot att äta dig till frukost!

Gurkan:
ok..... *ler* laLaLAlAlA.... hahAha!!!!! jA BA LåTEr JoolIt!!!!!!

Liston:
Så där ja! Nu är ordningen återställd! Bloggen är röd igen, Gurkan håller sig på mattan och Manfred jäser i tidningspappret nu när mamma rippat oss på Amos gamla hus (det kan vi ju tacka Gurkan för...) Hrmf! Det kommer att bli en lånnng sommar och jag som sett fram emot en lugn och behaglig ålderdom har gått och blivit barnflicka, precis somjag misstänkte. Manfred vill gärna stoltsera med att han är stor och klok och leder flocken, men när det behövs en ledare, så slickar han sig om nosen och ser åt ett annat håll. Tunnis! Tack och lov att jag finns! Hurra för mig! Jag är själva Ordningen i Kaos, liksom. Det var på tiden att jag fick den rollen, förresten...

Liston:
Nu har det hänt igen! Jag har blandat ihop Manfred och Gurkan! När det är mycket som händer och Gurkan bara retas (blä för tonåringar), så är det svårt att i stridens hetta se vem som är vem. Jag blir jätteförvirrad när jag vänder mig om för att säga till Gurkan och så står Manfred eller Gurkan eller Manfred eller Gurkan där. Ja, ni hajar hur jag har det! Det är omöjligt att vara barnuppfostrare och sätta ner foten och säga NOG när det finns två lika dana och man inte vet vem det är av de två man ska säga till! Och så gillar båda två rosa. Närmare katastrof än så här kan man ju sällan komma...

Enligt statistiken har vi haft åttioåtta läsare här på vår blogg och närmare sjuhundra sidvisningar. Det skulle innebära att det här inlägget skulle kunna ha åttioåtta kommentarer om alla våra läsare skriver en sådan när de kommer hit och ser det (hahaha - som om det skulle hända). Om vi får tjugo läsare att kommentera det här inlägget, så lovar jag att vara snäll mot Liston en hel vecka och inte kalla honom för dunderprutten någonsin igen. Om det blir fler (nu kiknar jag av skratt) så ska jag sluta att gnaga på Amos hus och Liston lovar att inte riva tidningspapper. Manfred lovar att hålla sig vaken.

Mamma lovar att skriva en bok.

Jag sitter i fönstret. Det var länge sedan jag satt i fönstret. Det var länge sedan det fanns ett fönster att sitta i, så att säga. Vi grävde i blommorna och då tog mamma bort möjligheten att klättra upp. Sedan flyttade vi. Per tycker inte att råttor ska vara i några fönster. De ska vara i sin bur och därmed basta. Mamma är busig. Hon sätter mig i fönstret så att jag kan titta ut. Det regnar och jag minns...

Jag var liten då. Det kanske regnade. Det kanske var sol. Jag vet inte. Jag var en clown. Amos höll sig för sig själv. Jag försökte busa med min bror, men han sov mest med Morrison. Jag försökte busa med Morrison, men han sov och muttrade. Han var snäll. Jag busade med Igby, men han tyckte aldrig om mig. Han sa att jag tagit hans plats. Det hade jag ju, på sätt och vis. Han var inte minst längre. Men han var fortfarande vackast. Det är han nu också, fastän han varit död i flera månader. Igby drog mig alltid i öronen när han tyckte att jag skulle vara snäll. Han drog mig ofta i öronen. Han drog aldrig Amos i öronen. Amos behövde aldrig korrigeras. Igby var stor och stark, men han var rädd för Clifford. Det gjorde han rätt i. Clifford bodde i en egen bur och var helt tokig på oss. Han skrek fula saker till oss och när vi klättrade på hans bus ville han äta upp oss. Om inte mamma hade fått tag i mig när jag klättrade på Cliffords bur, så skulle jag inte ha haft några tassar kvar. Clifford hatade mig. Han tyckte inte bara lite illa om... Nej, han hatade. Mamma var hans! Världen var hans. Clifford var sin egen men bara mammas.

Jag stal alltid blanka saker. Pengar. Pärlor. Pinglor. Plastbitar. Halsband. Ringar. Jag stal dem och gömde dem i en sovlåda. Jag balanserade högt upp. Klättrade och hoppade. Jag var ung och full av hyss. Jag var bländvit och krullig. Jag stressrosslade. Jag diskades. Men mamma älskade mig. Mamma. Hon är fin hon. Vi hittade på busigheter tillsammans. Hon tog mig med. Jag satt på hennes axel eller i hennes tröja. Vi var ute i parken. Jag luktade så gott, sa hon. Jag har sldrig slutat att lukta gott. Jag har alltid varit ren. Ingen smuts i hårbotten. Bara barnsligt rosa. Varm och skön.

Så förändras livet. Jag är snart två. Liston. Det är jag. Jag tänker på mitt namn ibland. Jag tycker om det. När mamma ropar, kommer jag. Liston. Jag. Amos och Igby, Morrison och Clifford är minnen. Jag var hos Amos när han var sjuk. Min snälle bror blev smal och trött. Han tappade päls och luktade illa. Mamma var orolig. Jag bråkade med Manfred. Jag stökar när det ska hända något. Amos och jag hade alltid varit tillsammans. Jag visste att det höll på att ta slut. Jag skulle bli ensam kvar. Manfred och Gurkan skulle ju finnas där, men utan Amos skulle jag bli den siste vite. Den sista versen på den fina sången. Sången som mamma älskade och var så stolt över. Jag är länken bakåt. Jag är den siste som minns Clifford. Han dog den våren. Det är ett år sedan.

Jag busar fortfarande. Jag rymmer. Jag stjäl inte saker, men jag försöker att öppna saker. Jag klämdes nästan i skåpet i köket när mamma skulle stänga. Hon blev ledsen och grät. Hon hade ju nästan dödat mig och jag hade varit så snabb att hon inte sett mig. Jag slickade hennes händer. Mamma ska inte gråta. Jag brukar dra i hennes tröja. Då ser hon mig. Jag klättrar uppför hennes ben. Jag stjäl hennes smörgåsar. Jag är en busunge. Fastän både Gurkan och Manfred är yngre än jag, så är det jag som är bäbis. Nu finns det en människobäbis och jag får inte all uppmärksamhet som förr. Jag förstör saker och ibland är jag sur och vill inte gå ut. Jag vill inte kramas. Men jag stjäl mammas smörgåsar. Jag kan inte låta bli att busa lite lite i alla fall. Det är min natur att ställa till oreda och vara lite ivägen. Hyss. Det gillar jag.

Jag sitter i fönstret och tittar ut. Jag småler och minns. Jag lever ett gott liv. Jag kunde inte ha fått det bättre. Jag har haft det roligt. Snart är det sommar. Då ska vi gå ut och gå igen, mamma och jag. Jag ska charma alla som jag brukar. Jag. Liston. Smaka på det namnet. Stolthet. Det är det som växer i mitt bröst. Mammans hjärtetroll... Men inte som förr, men ändå... Med ensamrätt.

Gurkan:
Jag älskar mig, Gurkan! Jag är den finaste jag vet. Min päls är så len. Min färg är så ren och jämn. Jag doftar sommaräng och min pung är som svalor som häckar. Om jag kunde få ungar med mig själv, så skulle jag göra fem kullar. Minst! Jag och mig själv skulle få de finaste små siameskottar som finns. Mina gener är magnifika. Mitt ego är större än universum. Jag är så otroligt bra! Jag är bäst! Åh, vad jag vill hångla upp...

Manfred:
Stopp, Gurkan! Hör hur du låter! Du måste börja se andra också. Det är ingenting smickrande i att vara så egocentrisk som du. Världen kretsar inte bara kring dig.

Gurkan:
Inte? Kan jag få vara kär i min syster då, om jag inte får vara kär i mig. Det är ju nästan som jag, fast ändå inte. Hon kan ju få ungar! Och hon är snygg! Kolla själv!


Manfred:
Vad ska människor tro om dig när de läser det här?

Gurkan:
Jag är råtta! Jag tänker inte som människor.

Manfred:
Förvisso... Men människor tänker som människor och de kommer att tycka att du är knäpp.

Liston:
De kommer att tycka att mamma är knäpp. Det är ju hon som skriver!

Gurkan och Manfred:
Tyst med dig!

Manfred:
Försök förstå. Att vara kär i din syster är ingen lösning och det är lika illa som att du skulle vara kär i mig för att jag är din morbror.

Gurkan:
Vem säger att jag inte är kär i dig då?

Liston:
Va? Är du kär i Manfred?

Manfred:
Ingenting blir bättre av det där, Liston! Gurkan, du behöver inte vara hals över huvud kär i någon alls, varken i dig själv eller någon annan. Vi är en flock, en enhet. Vi håller ihop. Du ska vara dig själv utan att överdriva. Vi tycker om dig som du är utan att du behöver hävda dig.

Gurkan:
Vem är jag då?

Liston:
Du är flockens idiot! Väx upp!

Manfred:
Han försöker, Liston! Han försöker! Kommer du inte ihåg hur det var?

Liston:
Nej! Det hände aldrig mig. Jag växte aldrig upp.

Gurkan:
Jag visste att det var något fel på dig! Jag visste det! Manfred... När blir man stor? När vinner man respekt?

Manfred:
När du vinner din trygghet i dig själv, vinner du även respekt. Lyssna och lär. Sakta ner. Våga att bara vara utan krav på att duga bättre än någon annan. Liston och jag tycker om dig, det vet du.

Liston:
Gurkan luktar bajs!

Gurkan:
När börjar jag då?

Manfred:
Du har redan börjat!

Gurkan:
Manfred... Jag tycker om dig! Du är snäll!

Manfred:
Det är du med, Gurkan, min pojke.

Liston:
Jag då?

Manfred och Gurkan:
Du är idioten i buren! Väx upp!

Liston:
Tsss...

Liston


Det är jag som äldst i vår grupp. Det kan vara bra att veta! Jag föddes fredagen den 13:e augusti 2004 och förärades det otursbringande namnet Nightsider's Macbeth, men kallas Liston. Jag är black eyed white (heelt viiit och fiiin som mamma brukar säga) och jag är alldeles krullig (det kallas rex, för den som inte vet, men är ingen egen ras som många knäppisar tror, bara ett vanligt genetiskt litet trix). Jag är mammas ögonsten. Hon säger att livet inte är värt något utan mig och tycker att jag luktar godast i hela världen. Jag är himla rolig och smart. Några säger att jag är en spinkig liten skit, men de har helt fel. Jag är perfekt! Jag är dödssnygg och jag rumptacklar gärna den som säger något annat (vanligtvis den där jäkla Gurkan)! Jag busar helst med mammas sambos fötter. Han blir rädd för mig och det gör det ju bara ännu roligare att smånypa honom i tårna. Jag busar gärna med mamma också och rymmer ibland också. Det är roligt... Mamma blir helt ifrån sig och tror att jag dött eller kommit bort. Jag brukar oftast sitta under skohyllan och småfnittra.

Manfred


Hej! Jag heter Manfred (egentligen Råtz Optimus Prime). Jag fyller två år i december. Jag är en siamese seal point och jag är rex precis som Liston. Jag är mammas ögonsten, ja, en riktigt gospåse! Hon älskar mig jättemycket och jag luktar mycket godare än Liston. Jag är snällare också. Jag tycker om att sova och att äta mat. Jag bråkar aldrig, men jag busar gärna och flörtar med fina människotjejer. Det bästa stället hemma hos oss är definitivt i det gamla trähuset, men även bajslådan går alldeles ypperligt att kvarta i (då har man ju allt omkring sig, så att säga). Äta är roligt. Sa jag det?

Gurkan


Tja! Jag är faktiskt den finaste råttan i hela buren! Jag heter Råtz Lester Young men kallas för Gurkan. Det töntiga smeknamnet har jag fått av mammas sambo för att jag hade oturen att lukta gurka. Jag är också en siamese seal point, men ingen himla krulltott! Jag är slät och len som en barnstjärt. Jag är helt oemotståndligt gullig och jag har mer humor än Liston och Manfred. Jag tycker om att ha sönder saker och att flytta runt på grejer. Jag brukar rymma ihop med Liston (jag är faktiskt mycket bättre på att rymma än vad han är - ja, jag är faktiskt mycket bättre än Liston på precis allting). Jag är jättesnabb och smidig, tycker jag. Jag är intelligent också (mamma säger faktiskt att jag är lika smart som Clifford, ja, kanske ännu smartare) och gillar att klättra och hoppa. Jag är bäst!